Labambola

Äntligen inne. Ja på bloggen alltså. Min snabba dator ville inte jobba med mig idag. Men jag väntade, utan att vara otålig. Pappa skulle varit stolt. Efter en relativt produktiv pluggdag känner jag mig ganska stolt. Jag har uträttat det jag skulle. Jag har dessutom tillagat en magnifik lasagne som fick utgöra lunchfödan. Det kunde jag ju lyxa till det med efter storshoppingen igår. Ja matshoppingen alltså. Som tidigare nämnt, mat är dyrt. Tur att vi studenter har en stor slant att spendera. Jag har räknat ut att det tar ungefär 15 år för en CSN studerande att bli miljonär, och då måste man betala tillbaka allt. Det är därför jag spontant kan vakna vissa morgnar och bara känna att jag måste köpa en triss-lott för plötsligt kommer det hända mig. Jag och Sandra hade den känslan en gång och köpte megalotter. De kostade 250 kronor styck. Vi köpte två. Över en kopp kaffe på Coffehouse hade vi spenderat 500 kronor på några sekunder. Det var dock på den tiden när man kunde slösa, för att man jobbade. Nu är det nya tider.

Ikväll ser jag fram emot en spännande match mellan Real Madrid och Roma. Känns som en lätt match. Vi har ju Totti, kungen av Rom. Nåja, vi kan ju hoppas. Ska även slå till med en trevlig middag ikväll, tacos, med sällskap av Calle. Det var ju en skräll. Ja både sällskapet och Tacosen. Sällskapet i alla fall, då jag oftast lever som en erimit. Men jag är mycket glad över detta. Synd bara att man måste hota folk för att de ska bli medgörliga. Jag vägrade lämna in en uppgift åt Calle när han var i New York om han inte lovade att han skulle se på fotboll med mig. Jag är ju verkligen en riktig kompis. Men jag har lärt mig att vänskap handlar om givande och tagande. Jag gillar att ta så jag skaffar ofta vänner som gillar att ge. Det är därför min pappa inte är min kompis, han gillar också att ta. Men nu när jag tänker på det så är han ganska givmild emellanåt. Han är dock en givare vad gäller tjat. Det ska ni veta. Men jag älsar honom. Kanske delvis just av den ironiska anledningen.