Labambola

När jag startade dagen som polsk städerska va jag väldigt positiv till mig själv. Jag tänkte liksom att jag måste ju vara världens bästa kompis som flyttstädar åt David. Sedan tog den tanken en vändning, och jag insåg att jag är ju faktiskt en vän som kan köpas. Inte så smickrande, men insiktsfullt. 

Man skulle ha blivit ungdomsbrottsling. Då skulle jag lagt pengar på hög så jag slapp pensionsspara om några år. Och grejen är att i det svenska rättssamhället så får man bara lite ungdomsvård, vilket betyder att man får bo på ett bättre B&B än vad man hittar längs autobahn i tyskland. Jag hade inte klagat. 

Kanske ett lite väl tidigt inlägg, för frågan är vad jag ska göra resten av dagen efter att detta är publicerat. Jag har pluggat klart allt för den här veckan och har som de flesta redan vet inte skaffat mig den där givande enmanshobbyn. Jag måste dock säga att de senaste dagarna har varit helt okej med sysselsättning, jag har och göra på dagarna och på kvällarna så vill faktiskt folk leka med mig.

Oj oj oj, endorfinkicken idag har fått mig att bubbla av idéer. Först och främst, jag hade bestämt mig för en lugn morgon utan någon speciell aktivitet. Dock så kallade vädergudarna på mig och solen gjorde mig extremt motiverad till att gå ut och promenera. Det blev en långpromenad där jag upptäckte att jag verkligen är en extrem betongmänniska. Jag tycker liksom att jag är värsta duktiga skogsmänniskan då jag går på en asfalterad väg mellan två skogar. Att gå i skogen kommer inte på tal. Min ständigt ökade fobi för grodor och sniglar är liksom inte okej. Grodor är kanske det äckligaste som finns, de hoppar och är opålitliga (ungefär som de flesta killar man träffar). Men ni kanske undrar varför sniglar är så läskiga. Ja det är väl inte direkt så att de hoppar på en och gör en kickspark i bröstet på mig, men bara tanken av dem får det att klia på hela kroppen. Dock kan ju en annan orsak till kliandet vara den avtagande obefintliga solbrännan som har bestämt att flagna bort. Hur kan man tappa färg som man inte haft?

Det har varit en omtumlande men ändå bra dag. Jag försöker mer och mer att acceptera min livssituation, mina livsval och den vardag jag nu har framför mig. Och jag tror att det kommer gå bra. Jag sätter punkt för en del av mitt liv, och nu börjar ett nytt kapitel. Vi får se vad det kommer att erbjuda, men hoppet är det sista som dör så jag tror ändå att det kan bli en bra fortsättning på 2009. 

Jag gjorde precis ett besök hos CSN. Herregud, nån måste slagit i huvudet med tanke på hur mycket de tänker betala ut till oss studenter. Nu är alltså studielånet uppe i 7820 spänn i månaden. Fattar ni vad man kan köpa för det? Om man går till Nathalie Schutermann så får man ett par Louboutin, om man går till Din sko kan man lätt gå hem med 12 par. Själv ska jag ekonomiskt spara denna fina inkomst för utgifter som sprit i Rom, en månad i Napoli och så vidare. Shoppingen måste vila nu, dock så måste ju lite fler klänningar inköpas. Men det ser jag som ett nödvändigt ont, när jag ska finna motiveringar i min kalkyl. 

Om man gillar skor så gillar man skor. Jag ock Anna åkte 26 mil igår för att köpa skor. Sagt och gjort. Visst trillade ner lite kläder i en påse också, man måste ju shoppa på sig lite korta klänningar inför Roma med Fanny. Det är skönt att åka till ett land där man kan vara sig själv, längst av alla och med kortast klänning. Det är ju så livet i Rom fungerar, om man heter Fanny och Carro. 

Som ett barn på julafton sitter jag spänd och väntar på att få gå till jobbet på Banken. Det är ju sista dagen för sommaren. Det betyder att 38,5 timmars sysselsättning varje vecka ska fyllas med nåt annat. Undrar om jag kommer klara 38,5 extratimmar på gymmet. Skulle inte tro det, men skulle behöva det. Dock ser jag positivt på framtiden. Pratade med "chefen" igår, så jag ska minsann återvända till Fik@ som anställd. Det är äkta lycka. 

Okej, är det nån som har numret till psyket? Madde vill nämligen checka in mig. Mitt liv som distansstudent (livet som inte ens har börjat) är verkligen annorlunda. Jag var förpassad till Fruängsgatan 62 i natt för att Mami och Papi hade lånat ut min säng till Per. Detta resulterade i att jag kollade på film och höll på att somna i soffan, men jag släpade mig till sängen till slut. Såg till och med hela filmen. Dock hade jag glömt min bok, vilket sög. Nåväl, ögonen öppnades vid 06.57, men det är ju okristligt att gå upp då, när man är mellan två jobb och emellan studier. Så jag väntade vänligt till cirka 08.15. Då gick jag loss med dammtrasan och dammsugaren så innan klockan slog 09  var Maddes lägenhet ren. Då begav jag mig till min numera stabila bostadsadress Fruängsgatan 9 där morgonkaffet smakade bra. Det tog några minuter innan dampen attackerade min kropp, så jag begav mig ut på en morgonpromenad. Nu är jag hemma från den, hade dock ett pit-stop på Skeppet där jag snackade lite skit med Kim och PJ. Nu sitter jag otåligt att väntar på att Madde ska ringa för att meddela viktig information - spännande, jag vet -. Under tiden tror jag att jag ska ringa H&M och komplettera min beställning som bör anlända nästa vecka. Har nämligen köpt ett par mysbyxor som är så sköna att jag har flyttat in i dem. Så om det fins fler färger, måste jag ju bara ha dem. Enkel logik. Nu ska jag fundera över vad jag ska äta för äcklig lunch, för att sedan ladda inför tre pass på gymmet. man undrar ju hur jag tänkte!? Sedan ska jag kvalitetstida med syrran. Hoppas hon bjuder på nån dyr och fin mat.

Sitter och ser på gråt-tv men jag orkar faktiskt inte gråta. Känslorna har liksom lämnat kroppen för en stund. Sofia Löf skrev nåt bra på sin facebook idag som kan bli något av ett mantra för hösten "Before I fall in love, I'm preparing to leave her (him)". Vi får väl se om jag kan leva som man lär, men jag har ingen kärlek att ge för stunden. Och nån slampa har jag ju aldrig varit så jag lär ju inte bli nån nu heller. Ensamheten - here I come -.

Om exakt fem dagar är jag tillgänglig som aldrig förr. Och nu tror kanske ni att jag syftar relationsstatusmässigt, vilket inte alls är fallet. Min blogg är ju inte direkt en kontaktannons. Det lär ju alla flitiga läsare veta, med tanke på att man i en sån marknadsför sig själv, vilket jag inte riktigt lyckas med alla gånger. Dock, om någon extremt snygg kille i 25-års åldern råkar läsa detta, gärna fotbollsproffs med en inkomst på cirka en miljon i veckan, hör gärna av dig.

Man kan ju undra hur länge sedan det va man var här. Men nu är jag här, and I'm all yours. Bloggande kommer återigen att bli en stor del av min vardag. Livet med ledordet "flexibel" börjar nämligen snart. Som distansstudent försöker jag förgäves nå ut till mina vänner som ska tipsa om en enmanshobby, det går dock sådär. Det enda halbra alternativet är nätpoker. Dock medföljer vissa risker i detta alternativ, nämligen att Carros shoppingbudget gå till många dötimmar på internet. Dessutom har jag läst att dagens unga spenderar allt för mycket tid vid datorn och det gör dem tjocka. Don't wanna go down that road. Så jag har väl tänkt mig att spendera cirka fyra timmar om dagen på gymet, tror dock inte att den lilla muskelmassa kommer klara av den chocken. Det blir nog snarare en och en halv. Restrande timmar kommer säkerligen spenderas till att förstå algebra på ett så konstigt språk som engelska. Sedan ska jag försöka förstå mikroekonomi, vad nu det ska vara bra för. Dock ser jag fram emot studier i italienska då detta är ett språk som naturligtvis behöver praktiseras, vilket helt ovätat inte leder till studieresor till Italien. Den första resan är redan bokad och går av stapeln den 21:a oktober. Sedan ser jag gärna att jag och min far ska spendera lite kvalitetstid i Roma och se på Roma-Lazio den 6:;e december. Detta för att jag ska kunna stryka den aktiviteten från "saker jag måste göra innan jag dör lisan".

Om vi nu ska återgå till hobies som kan vara för en person och en person allena så tror jag att det närmsta hoby jag kommer komma under hösten är antingen stabilt godisberoendeätande eller nätshopping. Det kan bli farligt, till och med farligt dyrt. Dilemmat i mitt liv är ju tvärr att jag under sommaren transformerats till "Singel-Carro" (inte helt oväntat med tanke på att ingen kan stå ut med mig i allt för många år, Jag tackar dock John för ett tappert kämpande. Jag tycker att han gjorde det bra). Dessutom har jag haft två jobb under sommaren och hunnit med precis allt som jag har velat på min fritid. Så när allas semester va slut och de skulle återvända till jobbet med en extrem ångest så föddes min ångest över att jag ska sluta jobba snart. CSN (med sin jävla storebrosövervakning) kommer inte tillåta mig att arbeta ihäl mig samtidigt som jag pluggar, så om jag inte får jobb på nåt cafe i stan där de betalar 50 krnor svart i timmen så ser det ut som att många timmar ska slås ihjäl under hösten. Vi får väl se om jag kommer förlja Oprah och våra bästa år slaviskt eller liknande. Nu ska jag dock ladda inför mina två träningspass i morgon och slänga i mig lite pasta. Sedan ska jag njuta av Usain Bolts uppvisning ikväll. Det luktar världsrekord.