Labambola

För övrigt så är jag åter människa. Jag säger inget annat än att frisyren sitter där den ska.

Tydligen så var det flera dagar sedan jag delade med mig av min förnuftighet till världen. Vad har ni gjort sedan dess? Jag vet vad jag har gjort, skrattat och njutit och firat. Det finns nämligen en stor fördel med förlusten mot Danmark i lördags. Det är dagen jag har väntat på sedan Andreas Andersson aldrig dök upp i landslaget. Vi säger Hej då till inte-så-mycket-back-klippan- Micke Nilsson, vi säger på inte återseende till jag-borde-ha-slutat-när-Brolin-köpte-krog Lagerbäck, och vad annars kan vi säga än TACO HEJ Anders Svensson. Det här är verkligen ett Fylking-moment. ÄNTLIGEN.

I går var jag i die hauptstadt och hälsade på mitt ex-kex. Det va ju kanske hur bra som helst, förutom att jag och Wöyer jinxar varandra när vi ska försöka hitta en dräglig restaurang att äta på. Nu fick vi duglig mat, men kanske också köldskador efter allt letande och även stressmage eftersom vi höll på att bli sena och fick kasta i oss maten. Vinet fick jag inte stressa med, det rinner ner så bar ändå. Men vi hann.

Jag entrade debaser, köpte en staropramen (!) och myste till en fantastik show. Det kändes nästan som en underbar efterfest där en extremt musikalisk kille drar fram en gitarr och sjunger för sina vänner. Så nära och intim var Mr. Joshua Radin. Det blir kanske inte bättre än så. Sen va ju kanske det enda problemet att min kroppstemperatur inte hade kommunicerat med min klädvalsdjävul. Jag hade nämligen dubbelt långärmat på en konsert. Det blev en aning varmt. Dessutom svullnade mina fötter upp till balonger för att jag promt tydligen skulle ta ett par skor som inte direkt är gjorda för att stå i två timmar. men vad gör väl det. Underbar musik och faktiskt ett sällskap som jag inte hade bytt mot någon annan. It takes three to tango och Jag John och Joshua är en perfect match. Kvällen avslutades med en mycket kall promenad i Rågsved. Gettho, eh aa, men en mycket fin lägenhet. John är kanske dock den enda som tar med sig en tio år gammal plastväxt som enda flora när han flyttar. Men jag har aldrig sagt att jag förstår mig på honom. 
 

Jag har fått mycket skäll de senaste dagarna på grund av dåligt med uppdateringar. Jag är chockad över den ignorans mina vänner har, fattar ni inte hur mycket man har att göra när man lever ett happy-gråzonsliv? Tyvärr har bloggen liksom hamnat lite i skymundan.

Så vad har hänt sen sist? Mycket men ändå lite. Min kära vän Verity kom till lilla landet lagom i måndags. Vi hade en sjukt bra dag: lunch på Paus, massor med kaffe och uppdateringar på Coffehouse (jag har verkligen inte fikat där på sjukt länge - märkligt) och på kvällen blev det middag på Fika med de två personer jag känner som vågar prata engelska. Tack Madde, tack David.

Verity avslutade kvällen med att kanske chocka David lite. Han är ju som de flesta vet, lite rädd för närhet. Så när han skulle avlägsna sig så hoppas lilla Verity upp och ger honom en kram och två kindpussar. Det hela såg lite märkligt ut och hon tittar på mig och utbrister: Oh you just do one kiss? Stavve vek sig av garv, david rodnade förmodligen och jag skrattade från hjärtat. Hur skulle hon veta att vi gör noll pussar, och allra minst David. han gör ju minuspussar, vilket betyder att han nog gärna skulle betala för att slippa. Det var i alla fall en höjdpunkt, tillsammans med att jämföra sportvåld på de olika kontinenterna. Hon kollar emellanåt på kricket, ett evangemang där man tydligen enbart får dricka lättöl numera på grund av alla slagsmål. Och under varje turnering streakar minst tre personer. Det är så olika det där. Och en match kan vara åtta timmar.