Labambola

Jag är ingen bloggguru just nu, men jag är fan ingen pluggguru heller kan jag lova er. Men för att slippa plugga så bloggar jag i stället. Jag har ju lovat att berätta om Berlin. Längtar tillbaka massor, bara att få äta på restaurang och vara ensam med min älskade var underbart. Dessutom slapp jag tänka på mitt miserabla studentliv. Nåväl, resan till berlin gick bra. Ryanair är ju tydligen bra på att landa i tid. John däremot va inte så nöjd, för varje gång han började slumra skrek de i högtalarna. Men men, väl framme kändes allt bra. Lite trötta bara, vi hade ju uppstigning vid 05.00. Sedan tog vi problemfritt tåget.Jag som karthitler skötte mig faktiskt ganska bra. Dock hade resieleitern ett problem. Jag kom ihåg namnet på gatan där hotellet låg, men inte numret. Oh well, hur viktigt kunde det vara? Viktigt. jag chansade på 71, men väl framme kunde John stillsamt konstatera att det var fel, helt fel. Då fick jag slita upp telefonen och börja ringa. pappa va sist på listan av en anledning. Adressen fanns nämligen på min skolmail, och det är inte lätt att logga in där. Tyvärr var det bara han som svarade. Dock hör gubben så dåligt att jag var tvungen att uttala alla bokstäverna med namn. Hur han fick Ivar till Yngve är för mig fortfarande en gåta. Men jag kan lova att ett par hundra tyskar vet iaf skillanden mellan Ivar och Yngve som jag skrek ut det i telefonen. Problemet med adressen va att hotellet låg på 171 och inte 71:an. det var bara att traska på. Det va typ Berlins längsta gata, inte överdrivet. Spatseringen i vårt temporära kvarter ledde till att vi hittade kvällen restaurang och ett konstaterande att vi levde i ghettot. Det var som om de skulle bygga ett språjlans nytt hotell i Brandkärr. You get the picture huh? Sedan fortsatte dagen med ett trötthetstäcke draget över oss, men mycket mys. Vi litade dock inte så mycket  på turistboken efter dagen, eftersom vi blev grundlurade. Vi skulle äta på en restaurang där det fanns mat från alla världens kök. John fick en hamburgare och jag en pizza med Cheddar-ost. Efter detta blev Tyskland Käseland för resten av resan. Jag åt liksom deg med tomatsås, men det billiga hembrygda vinet slank ner. 

Födelsedagen va underbar. jag fick veta vad som gjorde Brittan fet, jag beställde den största Frappucinon som fanns på starbucks. Det tog 40 minuter att dricka. Under helgen fick jag också äta på dunkin donuts. Enda missödet var att vi vandrade runt i ca 1,5 timmar för att hitta en restaurang för födelsedagsmiddagen, och för alla er som tror att det berodde på min kräsenhet så har ni faktiskt fel. det var typ konsensus. Sedan tappade jag tålamodet, bestämde att vi skulle ta en taxi till donkan och sen hem och sova. Stackars John, han trodde allt va hans fel. Men sedan hittade vi ett ställe som hade vita linnedukar, gäster och oxfilé. Väl inne upptäckte vi att det var en österrikisk restaurang. Det dög. Förutom att ett gammalt par stirrade på mig under flera timmar. Antingen trodde de att jag var prostituerad eller transa. Jag hade varken urringat eller kortkort så jag fattar verkligen inte varför gloandet skulle bestraffa mig på min födelsedag. Om nu fallet va att de trodde att jag var en hora, så bad jag John ge mig pengarna så JAG betalade, där fick de allt en knäpp på näsan. Hah. Folk är nog mycket för att glo i Berlin för under lördagen stirrade alla på mig också, förmodligen för att jag hade gröna skor. Är grönt förbjudet i Tyskland eller?? Fortsätter berätta i morgon. Porters Competetive strategy ligger på bordet och skriker efter att bli läst...