Bloggmummel i tristhetens land

Tredje blogginlägget idag, och fortfarande kommer inget vettigt ur mig. Vad ska jag då berätta om? Kanske att min mamma försöker ersätta mig på lördags och söndagsmiddagarna. Bara för att jag flyttat lite avsides försöker de frysa ut mig. Min egen familj liksom.  Idag fick mia min plats vid bordet. Och mamma lät glad. För några veckor sedan tog John min plats. Vet inte om Madde är hjärnan bakom allt. Hennes avundsjuka har alltid varit påtaglig. Men Madde, kära syster, det är inte klädsamt. Dock är det väl mer klädsamt för dig än de kläder du har i garderoben. Jag bortser dock från mina finklänningar som av någon anledning hänger på fel sida av Fruängsgatan. Det är inte okej. Allt hade varit bättre om du bara skaffat dig en lägenhet i Ronna där du egentligen hör hemma. Hur mår turk-mercan förresten? Nåja, nog med skitsnack om min syster som jag är dömd att älska enligt blodsband. Love U!

Har spenderat en lång stund av kvällen med min dator och YouTube. Herregud, det verkar ju vara mer beroendeframkallande än alla droger som finns. Självklart fastnade jag i Rom träsket och har nu lyssnat på RomaRomaRoma ca 100 gånger. Jag blev tårögd varje gång. Sen kollade jag på några Art Café bilder, och det gjorde ju inte livet lättare. För att tända av från mitt youtubedrogintag spelade jag poker på Facebook. Något jag verkligen suger på. Men jag kan ju alltid låtsas om att jag är en pokerhaj och jag kommer snart att kräva fejjan på alla pengar jag vinner. I just have to build my case.  

Jag är dock fortfarande helt förlorad i Macs värld. Uppenbarligen kan jag fortfarande inte ladda ner filmer. Ingen skräll direkt. Det är många områden jag är inkompetent på med detta tar priset. Kan det vara pappa Ulfs gener han gärna ville skulle leva vidare. Kan jag kanske passa dem vidare till Madde? Hon är ju bra på vissa grejer så hon kan få lite inkompetens av mig.

Snart ska jag kolla på någon ny serie som verkar likna min förra horbok som jag läste. Tänkte snappa upp lite tips ifall att min utbildning går åt helvete. Vem vet vad som händer efter ett år på ön som Gud glömde. Vet inte om han glömde eller valde bort denna ö - hur som helst klandrar jag honom inte. Men med några nya bekantskaper ser jag ljuset, långt borta och ni ska veta att tunneln är jävligt smal. Med min rumpa ges inte mycke utrymme för inandningsluft. 

Nu ska jag lyssna på Antonello Venditti en gång till.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0